M. och H. gjorde pizza av dagens trattkantareller.

Med god tomatsås, oliver och fetaost ...

Och så en härlig plommonkaka till efterrätt.

Jag kollar att det går bra när de tar fram all den goda maten.

Dom är så glada och nöjda. Och då är jag ju också nöjd.  

Här sitter jag och väntar.

M. bär in ved ....

Och jag klättrar omkring och gnager lite på några fällda grenar som ligger och skräpar.

Men till sist blir det trist.

Urtråkigt M!

Och då fattar hon till sist att vi ska gå ut i skogen istället.

Bra, M.!

Jag förstår mer och mer för varje dag hur M. tänker. Nu vet jag absolut att M. menar NEJ när hon säger Nej. Hon tycker att jag är suveränt duktig när jag går lös med henne på promenad här ute på landet. Och så ser jag en katt och stannar. Och precis när jag tänker springa fram till katten, säger M. det där ordet och då tittar jag på henne och så säger hon Brrraaaa. Och så går jag med henne istället. Det gillar hon!

Nej och Inte röra säger hon också när jag blir sugen på att plocka upp något från marken. Jag fattar och tittar på henne. Då får jag beröm. (Och ibland köttbulle!) Idag såg jag en spännande flagga ute på ett fält. Jag skulle just till att springa dit och undersöka vad det var, när M. sa Nej och Inte röra. Så då struntade jag i det. M:s vilja är min lag. (Låter jag henne tro i alla fall...) 

Det funkar ganska bra när vi är kopplade också. Fast ibland vill jag ju så gärna fram och hälsa på snälla människor vi möter. Och på J. och hans matte .... Men M:s nej är ett nej. Jag börjar fatta hur hon tänker.