M:

Nej, vi får inte riktigt bukt med Valles bitande.

Han biter ibland så att det går hål på armar och ben på oss och han kan ibland hoppa upp mot ansiktet på oss och nafsa.

Det känns inget vidare.

 

Så nu letar vi efter en hundkunnig / hundpsykolog i närheten, som kan hjälpa oss att förstå hur vi ska göra för att han inte ska bita. 

M:

Ena stunden är den lilla valpen en sagofé, ett gullefjun, en raring ...

och så ....

 

Får man KÄNNA att ens hund är ett odjur ibland?

Nej, det är väl klart att man inte ... jo, så klart, att man får. Man känner det man känner. Sedan handlar det om att TÄNKA.

Och fundera var känslan har sitt upphov.

Varför lite valpbus blir så stort.

 

Vilka minnen finns förknippade med bråk? Varför tar man så illa vid sig? Vad handlar känslan om?

 

Valle har ingen aning.

Han är bara ... lekfull. 

 

Raringen! 

 

 

M. säger att jag liknar en tax ibland ...

Det är väl inte rättvist?

M. och jag har lekt med mitt lamm på förmiddagen.

Men nu vill jag ha lunch! 

Som tur är ....

.... så händer det i alla fall något till sist, när M. och H. hittar på något för att bryta regntristessen.

Igår eftermiddag fick jag åka bil igen. Hurra!

H. har byggt en bur till mig, så numera måste jag åka i den,

längst bak i bilen.

Först var jag lite tveksam till att M. inte skulle sitta bredvid mig .... men sedan var det OK.

M. och jag hoppade ur vid ett motionsspår, medan H. åkte vidare för att fixa några grejer.  

Det var massor av nya lukter på den där platsen och kul att vandra runt i spåret, där i skogen.

M. sa att vi bara fick gå det allra kortaste spåret - drygt en kilometer, för hon är rädd om mina knän och leder, säger hon. Och det passade mig rätt bra, för spåret hade många uppförs- och nerförsbackar och jag blev lite trött av att gå ...

Vid parkeringen fick vi vänta en stund. På H. 

Och jag ville gärna att vi skulle hitta på något mer. M. satt och pratade med mig och vi hade det ganska mysigt när vi lekte med grässtrån och pinnar ....

Och sedan, när vi kom hem,

sken solen för fullt och H. och M. kunde äta middag utomhus. Jag fick faktiskt också äta ute. Och sedan blev det lite lek innan jag somnade.

Vad ska man egentligen göra?

Bita på mattfransar, anfalla fåtöljen ...?

Nej. Det gillar inte M.

Ute: nosa, nosa, käka på på en pinne, nosa, kissa, nosa, smaka på en barkbit, skutta ut på ängen, bajsa, nosa, smaska på de svarta vinbär som sitter kvar på busken .... Tja. Blöt blir man i alla fall.

Och torkad med handduk sedan när man kommer in.

Gnaga lite på datorsladden?

NEJ! säger M.

Och tar fram någon leksak att gnaga på.

Men jag vill ju HITTA PÅ NÅGOT!

Leka med M.

Brottas.

Busa.

Leta godis!!!!

Nosa på spår!!!!

Men M. verkar inte vilja leka så mycket idag.

Synd det!

Jag ska nog locka henne till att leka lite i alla fall .... 

M:

H. har denna sommar köpt en stor, ful plastlåda som han

med en hel del irritation, monterat ihop och ställt ute,

intill husknuten.

Där lägger han   a l l a   s t o l s d y n o r   som hör till

utemöblerna.

När de inte kan ligga på utemöblerna.

När det inte är fint väder.

När det regnar.

Och det gör det.

Ofta.

Det dumma är att dynorna blir blöta i lådan också.

Därför att den läcker!

Och drar in tvestjärtar ...

Så då måste dynorna komma in i huset igen, för att torka.

Utställda på golvet i vardagsrummet, längs möblerna.

Bakom kompostgallret - i det rum där Valle inte får

komma in.

Och så, när dynorna äntligen är torra igen,

bär H. ut dem och lägger dem i plastlådan igen.

Och sedan ...  b l i r   d e   b l ö t a   i g e n.

Vid nästa regn.

Därför att den nya tejpningen av skarven inte hjälpte.

Så nu är dynorna inomhus igen.

Fuktiga och sorgliga.

Tillsammans med lågtryckshuvudvärken.

Det blir nog bättre när sommaren är slut!

Sol,

regn,

sol,

regn,

sol,

regn ....

Kan vädret aldrig bestämma sig? 

M:

Lille Valle-valpen sov HELA natten igen.

Och vi med! Skööööönt.

Han vaknade klockan sex och när jag hörde honom tassa omkring på hallgolvet nere, gick jag ner och gosade med honom. Och så fick han gå ut. Luften var fylld av nattfukt fortfarande, så han fick gå ut utan koppel. (På nätterna är han så lugn och brukar alltid komma in efter att ha gjort det han behöver.)

Han gjorde ifrån sig och jag berömde stilla och plockade upp i plastpåsen. (Hur många grå små påsar gör vi av med per dag egentligen?) Så vände jag, gick in, lämnade dörren öppen och hoppades att han skulle komma efter utan att sticka. Det gjorde han. Och när tassarna var torkade, gick han och la sig i korgen igen och somnade om.

Sedan var det H:s tur att kliva upp vid sjutiden. När jag sedan vaknade igen, vid åttasnåret, hörde jag hur H. och Valle hade det gott och glatt tillsammans. Så jag duschade i lugn och ro och klädde mig innan jag gick ner för trappan för att äta frukost.

Men först hälsa på Valle. Så glad!

Valle kommer och pussar mig och går sedan tillbaka till sin korg, där han vilar efter morgonens lek med H.

Familjelycka när den är som bäst!

* Suckar av glädje *