M:

Av någon anledning blev H. och jag märkbart tagna, av

att förstå att Valle skulle bli en  S T O R  hund. 

 

Helt ärligt hade vi gjort så som det står i alla hundböcker

att man INTE ska göra - vi köpte valp på impuls!!!!

 

Och vi hade inte tagit reda på något om olika rasers

beteenden, utan lyssnade på sådana argument som

att blandrashundar oftast inte har så starka instinkter

av det ena eller andra - jaktbeteende, apport, vallning

- utan ofta blir friska och trevliga.

 

Och så tittade vi ju på Valles mamma, som är en snäll

och fin hund. Och hon är ju inte så stor.

Här är en bild från i juni, då valparna var 5 veckor.

 

Ett tag undrade vi vad vi givit oss in på. Särskilt när vi träffade människor som sa att vi måste "ta befälet" och "sätta hunden på plats" så att han inte  tog över ledningen .... Och ärligt talat infann sig ett slags rädsla.

 

Men, nu trots att vi förstår att Valle ska bli en ganska stor hund - han är 15  veckor idag och väger 15 kilo - så känns det BARA BRA.

För han är så SNÄLL!

 

När vi är lugna och vänliga, så är han det!

 

Det bitiga är ju bara valpbeteende och det börjar bli bra balans på det. Vi har läst om bithämningsträning och han tar oftast sååå försiktigt nu, när han tuggar på våra händer.

 

Valprusningarna märker jag avtar, om jag mer ger akt på när han behöver leka och när han behöver sova. Och över huvud taget lär vi oss mer och blir bättre som hundägare vartefter. Vi vill bara vara snälla och trygga. Då blir han lugnare. Och jag tror att han kommer att fortsätta så.

 

Men han är ju en blandrasvalp, så det finns inget facit för hur han ska bli. Det ska bli spännande att se vilka drag som kommer att visa sig - om han blir skällig, vill jaga, simma, apportera, söka, valla ... Och om han blir nyfiken, sällskaplig, lekfull även som vuxen. 

 

Vi älskar honom MYCKET och känner att han får bli hur stor han vill!

För han ÄR en fiiiiiiiiiiiin hund. 

(Idag har jag klippt alla klor för tredje gången och klippt håret mellan hans trampdynor. Och det går så bra så :-) Han är jätteduktig!)

 

Igår tyckte M. att det var dags att prova om jag kunde följa med och hälsa på ett litet barnbarn på 2 och 1/2 år.

Jag har ju träffat honom en gång förut, hemma hos oss, när jag var lite mindre, men nu var det första gången vi åkte iväg och hälsade på hos honom. 

Åååå, vad glad jag blev när jag fick hälsa på de snälla människorna. M. och H. sa att jag skulle hälsa försiktigt på lillkillen och det gjorde jag också.

Här har jag fått låna lillkillens rosa boll. Det var väl snällt!
 

Jag och lillkillen kom så småningom väldigt bra överens. Han var jätteglad och skrattade och lånade ut en boll till mig för att han tyckte om mig så mycket. När vi sedan skulle säga hejdå fick jag till och med hundgodis av honom!  

En härlig dag.

Och jag sov gott i bilen på vägen hem.