M:

Inte varje dag, känns det lika spännande att träna med Valle.

Ibland blir det lite pannkaka av klickandet ...

(Lika bra att låta bli då.) Idag har vi tränat ite med vänster hand. Inte så engagerat. Jag måste nog lägga upp ett program, tror jag. Ska försöka ordna det när jag får mina böcker om klickerträning och lydnadsträning, som jag beställt. Men idag är jag lite oengagerad, som sagt.

 

Mina axlar är spända och jag märker att jag sällan slappnar av på riktigt. Valle fyller min värld, även om jag nu lärt mig att göra sysslor på sidan om, när han inte får vara med. Som att dammsuga bilen. Eller hugga ved, eller handla.

 

Men läsandet, skrivandet, yogan, meditationen, reflekterandet ...

det är som om jag inte orkar med det. Jag sitter bara vid datorn och surfar lite, läser tidningen, lagar mat, diskar .... 

 

Tur att promenaderna håller igång mig, för det gör de!

Och glädjen av att leka lite med Valle. Pyssla om honom. (Idag har jag duschat och shamponerat honom ren och fin ....)

 

Men, det privata självläkande tänkandet ger jag mig ännu inte tillgång till. Det är som om jag inte KAN ännu.

Som om jag måste skydda mig. 

 

Ett steg i taget.

Allt är bra.

 

Jag sitter i stearinljusens sken framför en öppen eld ochtänker på min längtan efter att skriva. På riktigt. Att våga. Att arbeta med att titta efter.

Min längtan, mitt vemod, min sorg, min drivkraft ...

 

Men en vän till mig sa, att jag har kommit en lång bit på väg, även om jag inte ser det.

Kanske är det så.

 

 

G

21 september 2008 22:14

Min läkare sa när jag berättade att vi blivit med hund. Det är det bästa du gjort! Det förstod jag inte då och det har jag inte trott på under de här åren vi haft hunden. Men, man utvecklas tillsammans utan att man märker det. Jag har fått mera kraft och ork, trots att det tagit oerhört mycket kraft att ta hand om valpen och ungtiken. Det är nog så att du kommit en bra bit på väg med hjälp av hundträningen nu. Good Luck!

http://gilla.bloggagratis.se

 

ratsalad

22 september 2008 00:03

Men kära du, du skriver ju redan! Du är ju hemma nu, utveckla det bara, så köper jag din första bok... Det är kärlek, omtanke och tvivel på din förmåga att hantera det som är jobbigt, men allt det gör du ju redan!
Kramar från söder

 

Valles matte ler med tår i ögat

22 september 2008 11:18

Tack snälla G och ratsalad!
Jo, det är nog så. Jag är på väg. Även om jag inte alltid ser vart vägen leder eller var vägen slingrar sig. Att något som tar så mycket kraft också ska GE kraft är en tröst. Och jag tror att kraften heter kärlek & glädje & hopp & tro. :-)

 

Manne

22 september 2008 22:52

Älskade du...
Tvivel har vi alla. På det vi gör, rädsla för att komma tillbaka dit vi en gång var.
Rädsla att släppa det som en gång fått oss att må bra.

Men dit kommer du inte att komma igen. Du har Valle (och han dig!!). Du riktar ditt skapande och din energi utåt, och ändå kommer du att byggas upp inuti.

Helt enkelt för att det var det som behövdes.
Ta dig två sekunder, eller varför inte lyxa med tio. Sänk axlarna och räta på ryggen. Känn hur spänningen släpper.
Var sak har sin tid.

Du är så bäst!

*masserar lite stel nacke*

 

Valles matte sväljer en tår

23 september 2008 12:25

Tack, tack! :-)
Jag börjar förstå. Att livet pågår just nu och här ... och att jag får vara som jag är och inte behöver vara som jag tänkte att jag borde vara ...
Tack för vänligheten!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ooops. Glömmer av mina obligations ... Har visst inte rapporterat något på bloggen sedan midsommar ... Sorry kompisar!   Här i Valleland är det mycket utomhustillvaro i juli. Jag sitter inte inne med tassarna på tangentbordet särskilt ofta, men l...

Nu var det längesedan jag var härinne på min egen blogg och nosade. Har haft fullt upp med annat. Gäster nämligen! M:s barnbarn från Småland.        De gillar hundar. Och de gillar mig! Jag har fått klappar och midsommarkrans runt halsen och ...

Det händer mycket nu i Valleland. Hit kommer en snickare var och varannan dag och bygger altan och lite annat i trädgården. Jag ligger på min bro och bevakar att det går rätt till och att han jobbar bra! Snyggt ska det ju bli. Och det blir det ocks...

Jag har en favoritplats numera. På bron. Här älskar jag att vara. Här kan jag sova, vila och spana in alla som går förbi Vallehuset. Min M. brukar ha dörren öppen så att hon hör mig inifrån. Som idag, när hon ligger sjuk. Då hör hon hur det ra...

Vanligtvis går vi LÅNGA promenader, M. och jag. Antingen i skogen eller på byavägarna. Nu är det bra om  hon har med sig vattenflaska med skål till mig också, för det är rätt så varmt ...        Och man kan bli törstig efter att ha passerat kor...