(Egentligen var det ju inget riktigt trick det där snurrandet jag berättade om förut. Det var bara min M. som inte kan ta så skarpa foton.)

Idag har jag tagit med mig M. och H. på många utepromenader.

M. har lagt spår åt mig, men jag har ju ganska bråttom ibland, så det går lite rusigt till när jag ska leta efter min gepard och blodpuddingsbitarna .... (Jag hittar den alltid!)

H. säger att jag har en massa hormoner som spritter i mig och så kanske det är.

Vad vet jag?

Jag är ju bara en Valle valp.

De har börjat räkna nu, när jag får för mig att jag ska hoppa upp och nafsa lite på dem. De tar fast i mitt halsband och

R Ä K N A R. Sakta och länge och långsamt .... Hur trist som helst.

Men efter en eller två eller fyra räknanden till tjugo, så har jag glömt bort vad det vad jag höll på med innan och så går vi vidare. Och jag får beröm och blodpuddingbitar om jag går som de vill.

Här går jag med min M.

Det är kul att gå och nosa lite och strosa lite ...

Men bäst av allt är ju när jag får LEKA med geparden och M. och H. Det gillar jag!

Utanför fönstret finns det numera alltid en massa roliga kompisar också. Jag skulle bra gärna vilja leka med dem också, men det går visst inte för sig det.

Nu ska jag sova vidare på min sköna matta i vardagsrummet.

Och H. och M. ska dricka mjölkchoklad och käka clementiner. 

(Fattar inte att de kan gilla sånt. Jag fick härligt torrfoder istället jag.)