Matte har ordet:

Jag tänkte att jag skulle försöka skriva ner vad Valle har lärt sig, sedan han kom hit till oss för en vecka sedan. Sedan kom jag på att vissa saker kunde han kanske redan innan han kom hit, men vågade inte visa först. Och nu när han är tryggare, så visar han upp sin förmåga. Hur som helst, här är det jag observerat:

• Han har lärt sig var hans nya sovplats är, var maten finns, var dörren ut är och var leksakerna ligger
• Han har lärt sig att kissa och bajsa ute istället för inne
• En sak som är tydligt ny, är att han har lärt sig att gå nerför två trappsteg. När han kom hit fick vi lyfta honom ner till gräset, men nu kan han själv sätta ner tass för tass på trappstegen. Eller hoppa ner
• Han börjar förstå ordet/ljudet/tillsägelsen "NEJ"
• Valle blir bättre och bättre på att komma när vi ropar "KOM!"
• Han har lärt sig att "fånga" en fotboll
  
• Valle har också lärt sig att gå i koppel lite bättre än tidigare
• Han har "lärt sig" gräva gropar i rabatterna och landen ....

Men framförallt har vi - hans husse och matte - lärt oss mycket om Valle och om oss själva! Vad som fungerar och vad som inte fungerar:

Att det går mycket bättre att vara glad, vänlig, avledande och bestämd när det behövs, istället för arg och förbjudande.

Och att det går att träna sig själv i tålamod, genom att vara glad och tillåtande och tillitsfull.

Det ska nog gå bra det här! 

Nybadad och mjuk i pälsen ...

Men om man som jag älskar att gräva och hoppa omkring i rabatter och under buskar ...

och det regnar ...

så håller inte renheten i sig så värst länge.

Så är det bara!

Med hundlivet.

Matte har ordet:

Hela natten och dagen har huvudvärken hängt över mig.

Ser på väderleksrapporterna att det snart ska bli högtryck.

Och att det ska hålla i hela juli.

Det tackar jag för!

Då hoppas jag att lågtryckshuvudvärken försvinner. 

Matte har ordet:

Valle vill ju gärna springa lös på hela tomten. Ibland hamnar han i min kryddträdgård och då är det ju inte alldeles säkert att han går på grusgångarna eller på gåstenarna när han ska gena över landen ...

Så helst går jag ut själv när jag ska hämta fransk dragon, mynta, citronmeliss, gräslök, oregano, luftlök, timjan eller någon annan godsak till middagen.

Häromdagen fick jag besök av en granne, som såg mina stora korianderplantor. Hon sa att det var gott att göra pesto på koriander istället för på basilika.

Så det prövade vi.

Och det var verkligen gott!

Följande ingredienser användes för den asiatisk-inspirerade peston:

• Färsk koriander
• Citron
• Olivolja
• Vitlök
• Solrosfrön
• Parmesanost
  

Godis till pastan!

(För oss människor alltså.)

Matte har ordet:

Igår träffade Valle sin "gammel-matte", alltså min mor. Hon tyckte att Valle liknade en Schillerstövare och då blev jag ju nyfiken att se en bild på en sådan. Jag hittade två bilder på nätet, på en vuxen hund och en valp, som jag lånar och visar här:

(Foto på vuxenhunden: Ted Karlsson, Fotograf på valpbilden: Haidi Mård)

 Tja. Inte alldeles olikt Valle.

Schillerstövaren har mankhöjden ca 57 cm (hanhund), läser jag.

Men Valle lär nog bli större. 

Undrar bara HUR stor han ska bli.

Idag är Valle 10 veckor och väger 10 kg. 

Jajamen! 

Ja, den där Matte, hon är rolig hon!

Jag brukar springa ut i trädgården och spana lite, när hon väl har vaknat och öppnat dörren åt mig. Då är jag ju nöjd. Men Matte tycker att vi ska ut och gå på vägen. På promenad! Och då måste hon alltid sätta på mig halsband och koppel. Kan någon förstå varför???

Och fastän jag biter i kopplet och lägger mig ner, så verkar hon ändå inte fatta att jag vill gå utan de där mojängerna runt halsen. Hon pratar på och lockar och pockar på mig. Ojojoj ...

Ja, ja. Jag får ha tålamod med henne.

Och hänga med henne en sväng i alla fall, så att hon får sin lilla promenad.

Det konstiga är att hon manar på mig när vi ska gå åt ena hållet och när vi sedan vänt och går hemåt, då vill hon plötsligt inte gå lika fort som jag vill. Hemvägen vill jag gärna springa ju.

Så att vi kommer hem fort!

I alla fall lät jag henne bada mig i en balja efter att jag grävt lite i rabatten. Och eftersom hon bjöd mig på hundgodis då och då, så lät jag henne borsta tänderna på mig, klippa alla klor och göra rent mina öron med Topz också.

Ni skulle sett hur stolt Matte såg ut när vi var färdiga!!!

Min tokiga Matte ...

Idag tog Matte och Husse med mig på en utflykt.

Vi var på ett födelsedagskalas där jag fick matskål och vattenskål på balkongen så att jag kunde ladda in med mina godsaker, när de andra mumsade på tårta. De tyckte att jag var så lugn och fin, sa de. Och när jag varit ute och kissat på gräsmattorna runt huset, bredde jag ut mig och somnade dekorativt på vardagsrumsmattan, framför deras fötter. Matte var visst lite nervös för att jag skulle råka kissa när jag var borta, men jag skötte mig bara fint.

Och jag gillade att åka bil! Det var riktigt mysigt att sitta i baksätet på en filt och bli klappad av Matte. (Jag förstår bara inte varför hon envisas med att vi ska stanna och rasta hela tiden ...)

Men när vi kom hem kunde jag inte hålla mig lugn längre, utan var bara tvungen att köra race med Husse och Matte. De sa att jag var sjövild, bara för att jag lekte med alla mina leksaker, sopborsten och skurmoppen ...

Ute på promenad sedan, träffade jag en av byns hanhundar igen. Han verkade fortfarande  inte gilla valpar - åtminstone inte mig - av någon anledning, så jag blev lite darrig i knäna en stund. 

Husse har redan lagt sig helt utmattad av dagens hundliv och Matte väntar på att få göra detsamma så snart det bara går. Jag har inte riktigt bestämt mig än, för hur många gånger jag vill ut och kissa innan vi ska lägga oss ... 

Matte funderar:

Det är lustigt, vart livet för en.

Hur vi formas av det liv vi lever.

Eller kanske hur vi väljer våra liv, för att låta oss formas ...

Jag är en kvinna som under några år nu, varit ofantligt trött. Trött och slutkörd. Sovit till mitt på dagen. Inte orkat arbeta. Inte orkat med socialt liv i för stora portioner. Och nu sitter jag här i tidig morgonstund, fullt påklädd och lyssnar på stilla musik i radion, med frukosten nyss uppäten och en valp som sover vid mina fötter! Förunderligt. *ler*

Inte förrän klockan fem vaknade Valle imorse. Då var vi ute fram och tillbaka, så att han fick kissa. Men klockan halv sju ville Valle att det skulle vara morgon. Så då var det bara att hoppa upp, plocka undan sovmadrassen (min provisoriska sovplats) från hallgolvet och klä på sig för morgonpromenad.

Min inställning till det här med att ha valp, påminner mig väldigt om hur jag en gång tänkte, när mina egna barn var små. Ett slags varm och lite tapper modersinstinkt. Ömt ansvarstagande med stora delar glädje och trötthet och ibland små delar hemlig irritation. Som tur är verkar förnuftsdelen växa extra mycket med uppgiften. Uppgivenhetskänslorna har inte en chans.

Nä. Nu ska jag tassa iväg till kökssoffan och "luta mig" lite, medan Valle ändå sussar en stund.

GOD söndagsmorgon!